Mörkret kommer, ångesten kommer, rädslan av att bli övergiven är fruktansvärd.
Ensam. Det är så jag känner mej, hela tiden. Folk kollar på mej, men dom ser inte mej. Jag har blivit mästare på att fejka leenden vid det här laget. Tårarna kommer bara när jag är ensam. Dom rinner ner för kinderna, till och med mina tårar lämnar mej. Smärtan i bröstet, den sitter där hela tiden. Vet inte hur jag ska göra för att få bort den.
Jag finns där för alla mina vänner, men vart är dom när JAG behöver hjälp? Dom flesta försvinner och kommer när dom behöver hjälp. Jag hjälper inte folk bara för att vara snäll utan för att det får mej att sluta tänka på min egna smärta för en gångs skull.

Ensam..... Ensamheten är över mej som ett jävla regnmoln hela tiden. Även om jag har massa folk runt om kring mej så är jag ensam. Ensam..... Ensam, ingen ser mej. Ingen frågar hur jag mår på riktigt. Alla tror på ''det funkar'', ''det är bra'' och ''nej jag är bara trött''. Folk fattar verkligen inte hur dåligt jag mår egentligen.

Ingen som ser, ingen som hör. Ingen som faktiskt bryr sej tillräckligt för att sätta sej ner med mej och fråga hur jag faktiskt mår.
Säger ingenting för jag vill inte vara till besvär. Vill inte att folk ska se mej svag. Vill inte vara ivägen. Vill inte prata om hur jag mår för då känner jag mej bara egoistisk som sitter och klagar över hur dåligt jag mår.

''Jag finns här för dej Bellah, det vet du!'' Dom orden betyder tydligen ingenting. För det är då fan knappt någon som finns där längre. Hur mycket jag än hjälper dom, vafan får jag tillbaka? Dom sticker när dom inte behöver mej längre. Dom kommer tillbaka när dom behöver mej.

Tack Tilda, Linn, Lollo och Mikkel för att ni faktiskt finns där när jag behöver det. Tack för att ni faktiskt lyssnar och försöker hjälpa även om ni inte förstår mina känslor. Tack för att ni får mej att faktiskt orka med livet. Tack vare er skrattar jag på riktigt igen. Tack vare er finns jag kvar ♥