Jag vill veta vf inget är som förut. Jag saknar dom två personer som jag såg som mina bästa vänner en tid, dom två personerna som jag träffade nästan varje dag. Som jag berättade allt för. Som jag alltid hade så jävla roligt med, vah vi än gjorde hade vi aif kul varje gång. Men allt försvann på en dag för att en ny kille kom i våra liv. Jag tyckte inte om det för jag tyckte det vah taskigt mot en annan kille. Men allt blev skit och sådär. Och varje gång jag är ledsen vill jag bah ringa smsa lr skriva på msn och berätta om allting. Men då kmr jag på att, fan vi är inte vänner mer. Och då blir allt ännu mer skit. Jag vet att ni har era egna problem och att det finns andra som jag kan snacka med men jag blir ändå så jävla sårad varje gång jag kmr på att vi inte snackar med varande längre.
Jag började nästan gråta innan idag på grund av en grej, och ville bah berätta allting för dom men sen kom jag på det att vi inte är vänner och då rullade ngr tårar ner för kinden! Nu ser ni att jag inte är så kaxig hela tiden, att jag kan börja gråta. Det är bah så att jag knappt aldrig gråter. Men när jag väl gråter så gråter jag ordentligt. Jag gråter över massa olika saker. Som att vi inte är vänner mer, som att jag saknar min allra bästa vän Havin hela tiden, som att jag faktiskt känner att jag knappt känner min syster längre. Det är så jävla mkt som har blivit skit i mitt liv som jag bah vill få rätt igen. Jag vet inte om ni ens läser min blogg men ni ska veta att jag är ledsen över vah som hänt. Och att om det är ngt så finns jag här och ni kan prata med mej fortf. Jag känner mej helt fel placerad, jag hör inte hemma här utan Havin och er. Jag vill bah kunna berätta för ngn om allt skit men det finns fan ingen i denna jävla stan som man kan lita på. Alla snackar skit och berättar allting som man säger. JAG HATAR DENNA STAN OCH MITT LIV! Jag ska flytta härifrån så fort som möjligt!
Jag älskar alla mina vänner men den ända jag kan lita på bor typ 15 mil härifrån och det är fan två timmars körning. Jag hatar det och jag vill bah att hon ska komma hit nu och stanna för alltid. Vi gjorde så jävla mkt tsm innan hon flyttade. Även om vi bah följde med varandra t maxi lr ngt så hade vi kul. ALLTID! Och jag saknar Havin Sito det gör jag verkligen. När jag tänker på allting som vi gjort så får jag ett leende på läpparna. Det leendet är mitt lyckliga leende. Jag kmr ihåg Havins sista dag i Astrad, hon fick två halsband av en lärare och en annan tjej. Jag blev så jävla ledsen för jag hade inte köpt ngt t henne. Jag började inte gråta förrens jag kom hem från skolan. Det vah då jag kom på att jag inte ens hade träffat henne den dagen. Hade knappt sett henne, eftersom jag gick och kollade hennes schema så undvek jag nog henne på ett sätt. Eftersom om jag hade sett henne så skulle jag börja gråta i skolan. Och ja, jag är sjukt kaxig ibland. Lr ah rätt ofta. Men det är inte för att jag tkr om att bråka med folk. Det är för att jag försvarar mej själv.