Har märkt att ingenting blir som man vill att det ska bli. Bråkar med folk man inte trodde man skulle bråka med.
Slutar umgås med folk man umgicks med mkt förr. Allting blir skit vad man än gör. Om man inte ens en person ngt så håller dom på endå. Problem överallt för ingenting!
Man ignorerar och säger att man inte tar åt sej. Men egentligen gör man det. För man vill inte vara hatad. Man vill känna sej älskad.
Man fortsätter ignorera och bara skita i vad folk gör säger och tkr. Men till slut går det inte mer. Man bryter ihop tillslut. Jag har inte brutit ihop på ett tag. Men det kmr säkert snart.
För man klarar inte att ta hur mkt skit som helst. Skit som man inte ens förtjänar är det värsta.
Jag hatar denna stan! Jag vill inte bo här längre. Jag vill bort härifrån, bort från stan, bort från alla människorna här. Men nej, jag kan inte flytta. Jag kan inte lämna stan. Inte för tillfället iaf. Men så fort jag kan så drar jag. Har sagt det länge och jag står kvar vid det beslutet. Fattar inte hur folk kan tycka om denna stan. Hur folk som flyttat härifrån saknar Ljungby. Jag hatar denna stan! Jag ska bort härifrån.

Vad har jag för anledning till att stanna? Mina vänner? Dom jag ändå nästan aldrig träffar? Min familj? Jag kan ändå inte träffa min lillasyster längre så vad är det för mening med att stanna för familjen? Jag har inte den familjen jag vill ha ändå. Jag vill ha min lillasyster i min familj. Jag vill inte leva mitt liv utan den lilla flickan som lyste upp mina dagar och som fick mej att stanna kvar så länge som jag gjorde. Jag vill träffa henne varje jävla dag och krama om henne och jag vill att hon ska veta att jag älskar henne mest av allt. Jag vill ha henne vid min sida. Jag vill kunna hjälpa henne med saker när hon blir äldre. Jag vill att hon ska veta att jag skulle göra vad som helst för henne. Jag vill att hon ska veta att när hon är i min ålder och super sej full, då kmr jag och hämtar henne var hon än är. Precis som Anna har sagt till mej.
Men nu går inte det. Eftersom jag aldrig kan träffa henne. Jag kan inte träffa min egna jävla syster. Ngt är fel med det! För jag ska kunna få träffa min lillasyster när fan jag vill.

Jag har ingen anledning till att stanna kvar här. Jag har ingen bästa vän här. Jag har folk jag kallar bästa vän. Men ingen riktig bästa vän. För hon flyttade för över ett år sen och jag har inte sett henne sen dess. Och jag saknar sönder mej efter henne. Hade det inte varit för henne, så hade jag inte funnits här nu. Jag hade tagit livet av mej. För hon gjorde mej alltid glad när jag var ledsen. Om hon dör. Då har jag inget kvar att leva för.
Jag pratar aldrig med henne så jag vet egentligen inte om hon lever lr hur hon mår. Jag vet ingenting om hennes liv nu. För vi pratar aldrig. Men den dagen jag får reda på att hon dött. Då tar jag livet av mej. För då har jag verkligen ingenting att leva för. Det är rösten i mitt huvud som säger till mej att fortsätta kämpa för jag kmr träffa henne igen som får mej att leva. Och kämpa, det är precis det jag kmr göra. Jag kmr kämpa. För ngn dag kmr jag träffa henne igen. Det är jag säker på! Ngn dag kmr vi träffas igen. För systrar hittar varandra alltid!

Men för tillfället torkar jag tårarna och fortsätter kämpa. Kämpa för att få träffa dom båda igen. Om bara för en gång. Så jag kan krama om dom och berätta för dom att jag älskar dom. Idag, imorgon, föralltid! ♥
BellaH