Det är två månader sen. Två månader utan att jag sett min lillasyster förutom när jag gick förbi dagiset en dag. Hon såg mej, och såg jätte ledsen ut. Jag kunde knappt hålla tårarna tbaka när jag såg henne och hennes min.
Det går bah inte, utan henne så går det inte. Det vah för hennes skull som jag stannade kvar. För att hon inte skulle behöva leva utan alla sina syskon. Jag har inte träffat min lillasyster på två månader. Inte kunnat krama henne, pussa henne, leka med henne. Inte kunnat göra ngt med personen som lyste upp min dagar varannan vecka... Jag klarar inte av det här! Jag måste få träffa henne, och berätta för henne att allting kmr bli bra. Även om jag knappt kmr träffa henne.

Och att inte träffa min pappa, det skär i mej. För jag vill inte ha det såhär. Men samtidigt vill jag inte bo där så länge han är gift med henne! För det funkar inte. Jag har försökt, men det går inte. Jag klarar inte av det här, för hur blir jag hel igen efter ni tog sönder mej? Ni slet sönder hela mej, utan att märka det. Du fattar inte hur mkt jag gråtit över det här. Och ju mer jag gråter tänker jag på att du är inte värd det. För du stannar hellre kvar med henne än att ha kvar mej. Så det här är mitt farväl! Jag kmr inte tbaka förrens hon är borta. För jag klarar inte av henne längre! Jag vet att det inte är bra att ta det såhär på bloggen. Men jag kan inte ta det face 2 face lr över telefon för jag vet att du på ngt sätt kmr få mej att ångra allting och göra så jag börjar gråta! Och jag vill inte gråta mer. För det gör så jävla ont i hjärtat då!

Ta hand om min lillasyster. Berätta för henne att jag älskar henne, jätte mkt!