Det är svårt att leva så som jag gör nu.
Jag vet att folk har det sämre än vad jag har och att jag egentligen inte har det så svårt. Men efter det som hänt känns det som om jag har det tusen ggr värre än vad jag egentligen har.
Att lämna min pappa. Det var nog det svåraste jag ngnsin gjort. Inte gråtit så mkt som jag gjorde den första veckan. Klarade inte ens av att vara i skolan dom första dagarna och det var nog bra för jag kunde sitta och tänka på honom och tårarna började rinna av sej själva. Jag var helt hysterisk ibland och ibland satt jag tyst och lät dom rinna ner för kinderna. Så många tårar visste jag inte ens att jag hade. Men då grät jag nog över allting som hänt och inte bara att jag flyttade från pappa. Jo jag älskar min pappa och det var inte pga honom som jag flyttade för er som inte vet vad som hänt.
Jag kan sitta och tänka på allting och lyssna på ngn speciell låt som påminner mej om det och tårarna börjar rinna ner för kinderna.

Att veta att jag inte kan få träffa min pappa precis när jag vill är sjukt. För man ska inte ha det så. Jag ska kunna få träffa min pappa precis när jag vill. Jag vill kunna gå in genom hans dörr bara för att få träffa honom om så bara för en minut. Bara jag får veta att han har det bra och att kunna få säga till honom att jag älskar honom fast allt skit som hänt. För det gör jag faktiskt. Och jag vill kunna träffa min lillasyster också. Mitt ljus i mörkret. Den lilla flickan som lyste upp mina dagar och som var anledning till att jag faktiskt orkade stanna kvar. Hade det inte varit för henne, så skulle jag nog flyttat från pappa tidigare. Men jag ville inte att hon skulle växa upp med att veta att båda hennes systrar flyttade från henne och att en av hennes bröder inte ens ser henne som sin syster och den andra brodern bor i Linköping och kmr aldrig och hälsar på henne. Men till slut gick det inte, jag var tvungen att komma därifrån. För att bo där drog ner mej till marken och jag orkade knappt resa mej upp. Men jag kämpade dag för dag och försökte hålla mej uppe så mtk jag kunde. Och det gör jag nu med, jag kämpar dag för dag och försöker att leva livet så gott det går.

BellaH