Jag kmr inte ihåg hur det känns att vara lycklig,
Att vara lycklig. Hur känns det egentligen? Kan ngn berätta det för mej? För jag kmr inte ihåg hur det känns.
Har haft mina grupper med vänner som man träffade hela tiden. Men jag känner mej inte lycklig ändå.
Saknar pappa. Saknar syster. Saknar Havin. Med henne var jag lycklig. Hon var som en syster för mej.
Och nu vet jag inte ens om hon lever. Det är sjukt. Så många ggr som jag höll på att börja gråta när hon berättade saker för mej. Saker som hänt henne och som jag inte kan förstå.
Jag vet hur det känns att vara olycklig. Jag är olycklig hela tiden.
Allting hade varit bättre om pappa och bror hade pratat med varandra. Om jag hade haft en familj som älskar varandra och som vill träffa varandra.
Det var så mycket bättre förr. När min familj var tillsammans och pratade med varandra. Även om jag tyckte det var jobbigt när mina bröder kom bara för att dom är så jobbiga ibland så var det mycket bättre då. För då kände jag att jag hade en familj. Jag har ingen familj längre. Jag har en pappa, en mamma, och flera syskon. Men ingen familj. Jag har ''mammas familj''. Daniel Andreas Thomas Becca Jonathan och mamma. Men ingen ''pappa familj''.
Jag träffar aldrig min pappa lr min syster. Mina bröder träffar aldrig pappa. Becca träffar pappa och syster. Hela tiden känns det som. Och hon berättar saker om syster och pappa som jag också ville vara med om.
Jag vill se min lillasyster växa upp. Jag vill vara en del av hennes liv. Jag vill inte att hon ska växa upp utan att jag får vara med. Jag vill vara en del av hennes familj.
Jag vill inte gråta hela tiden på grund av att jag inte kan träffa henne. Jag tänker på henne varje dag. Jag har träffat henne en gång på ett halvår.
Och det är ingen som förstår. Ingen som gått igenom samma saker som jag gjort.
Jag mår inte bra. Jag vill ha ngn att prata med.
Jag vill inte gå till psykolog. Vad skulle det vara bra för? Dom förstår ändå inte. Dom har inte upplevt det själva så dom vet ingenting. INGEN VET HUR DET KÄNNS!
Folk som säger ''fan mitt liv suger'' tänk lite för fan. Det finns folk som har det värre. Ni vet inte hur det känns att leva såhär.
Jag vill vara lycklig. Jag vill att min familj ska vara tillsammans.
Min konfa till exempel. Hur fan hade det gått om jag inte hoppade av. Pappa och dom i ena delen av rummet och bror och dom i andra. Det hade inte funkat. För jag vill att dom ska sitta tillsammans. Jag vill att dom ska vara lyckliga. Men hur fan ska det gå när dom inte ens vill prata med varandra.
Jag vill inte leva såhär. Jag vill inte leva alls om det ska vara såhär hela tiden.
Det är ingen som förstår hur det känns att leva såhär. Jag har vänner som försöker hjälpa mej. Men dom kan inte. För dom vet inte hur. Dom vet inte hur dom ska kunna hjälpa mej eftersom dom inte upplevt det själva.
Inte ens min familj förstår. Dom försöker inte hjälpa mej. Och min släkt är helt sjuk den med. Dom tänker bara på sej själva hela tiden känns det som. Dom säger till Becca ''åh vad du är duktig på att fota'' och sån skit säger dom till henne. Men det är ingen som bryr sej om vad jag gör med mitt liv. Ingen som säger att jag är duktig på ngt alls. Det ända dom säger är att jag är bra med barn. ATT JAG ÄR BRA MED FUCKING SKITUNGAR!! Bara för att jag tyckte det var kul med småungar när jag var liten. Dom tänker inte på att jag kanske inte gillar sånt längre. Dom tänker inte på att jag kanske också gillar att fota. Bara det att jag inte har ngn bra kamera till att fota med.
Lr att jag kanske håller på med ngt annat som musik till exempel. Dom tänker inte över huvudtaget.
Dumma i huvudet är dom allihopa. Dom ser inte mej. Dom ser inte att jag inte mår bra. Dom bryr sej inte om ngt annat än sej själva. Man ser på folk när dom inte mår bra. Man ser det på mej. Jag ser det i min egna spegelbild. Man ser på folk när dom fejkar leende. Varför ser ingen när jag fejkar mina leende? Ni är min jävla släkt. Ni ska hjälpa mej och sånt. Men nej, ni bryr er inte. FUCK YOU! Det är mina ord till er. Lev ni era lyckliga liv och skit i alla andra. Jag behöver ändå inte er. Ni ska få se. Jag kan klara mej på egen hand. Jag behöver inte min så kallade släkt för att hjälpa mej. Jag ska klara det här. Stoppa upp ngt i era jävla överklass rövar. Ge era jävla ungar allt dom vill ha. Och vad får jag? Ingenting. Jag får typ hundra spänn lr ngt när jag fyller år och på julafton. Mer får jag inte av er. Gå och stoppa upp ngt som sagt.
Ni skryter om allting ni har. JÄVLA SNOBBAR! Ni är fan inte bättre än oss andra om ni tror det. Ni är fan sämre än oss andra. Går runt och tror att ni är ngt, klagar på att man har för mycket smink till exempel. Som ni gjorde i somras när ni tyckte att jag och Disa hade mycket smink på oss. Vad fan är ni för ngr människor egentligen? Överklass snobbar som är sjukt jävla snåla och som sitter och klagar på allt och alla.
Och ni som är så kallade vänner. Ni kan också stoppa upp ngt. Man kan fan inte lita på ngn. För vad man än säger så kmr det ut. Spelar ingen roll vem man säger det till. Allting kmr ut iaf.
BellaH
Har haft mina grupper med vänner som man träffade hela tiden. Men jag känner mej inte lycklig ändå.
Saknar pappa. Saknar syster. Saknar Havin. Med henne var jag lycklig. Hon var som en syster för mej.
Och nu vet jag inte ens om hon lever. Det är sjukt. Så många ggr som jag höll på att börja gråta när hon berättade saker för mej. Saker som hänt henne och som jag inte kan förstå.
Jag vet hur det känns att vara olycklig. Jag är olycklig hela tiden.
Allting hade varit bättre om pappa och bror hade pratat med varandra. Om jag hade haft en familj som älskar varandra och som vill träffa varandra.
Det var så mycket bättre förr. När min familj var tillsammans och pratade med varandra. Även om jag tyckte det var jobbigt när mina bröder kom bara för att dom är så jobbiga ibland så var det mycket bättre då. För då kände jag att jag hade en familj. Jag har ingen familj längre. Jag har en pappa, en mamma, och flera syskon. Men ingen familj. Jag har ''mammas familj''. Daniel Andreas Thomas Becca Jonathan och mamma. Men ingen ''pappa familj''.
Jag träffar aldrig min pappa lr min syster. Mina bröder träffar aldrig pappa. Becca träffar pappa och syster. Hela tiden känns det som. Och hon berättar saker om syster och pappa som jag också ville vara med om.
Jag vill se min lillasyster växa upp. Jag vill vara en del av hennes liv. Jag vill inte att hon ska växa upp utan att jag får vara med. Jag vill vara en del av hennes familj.
Jag vill inte gråta hela tiden på grund av att jag inte kan träffa henne. Jag tänker på henne varje dag. Jag har träffat henne en gång på ett halvår.
Och det är ingen som förstår. Ingen som gått igenom samma saker som jag gjort.
Jag mår inte bra. Jag vill ha ngn att prata med.
Jag vill inte gå till psykolog. Vad skulle det vara bra för? Dom förstår ändå inte. Dom har inte upplevt det själva så dom vet ingenting. INGEN VET HUR DET KÄNNS!
Folk som säger ''fan mitt liv suger'' tänk lite för fan. Det finns folk som har det värre. Ni vet inte hur det känns att leva såhär.
Jag vill vara lycklig. Jag vill att min familj ska vara tillsammans.
Min konfa till exempel. Hur fan hade det gått om jag inte hoppade av. Pappa och dom i ena delen av rummet och bror och dom i andra. Det hade inte funkat. För jag vill att dom ska sitta tillsammans. Jag vill att dom ska vara lyckliga. Men hur fan ska det gå när dom inte ens vill prata med varandra.
Jag vill inte leva såhär. Jag vill inte leva alls om det ska vara såhär hela tiden.
Det är ingen som förstår hur det känns att leva såhär. Jag har vänner som försöker hjälpa mej. Men dom kan inte. För dom vet inte hur. Dom vet inte hur dom ska kunna hjälpa mej eftersom dom inte upplevt det själva.
Inte ens min familj förstår. Dom försöker inte hjälpa mej. Och min släkt är helt sjuk den med. Dom tänker bara på sej själva hela tiden känns det som. Dom säger till Becca ''åh vad du är duktig på att fota'' och sån skit säger dom till henne. Men det är ingen som bryr sej om vad jag gör med mitt liv. Ingen som säger att jag är duktig på ngt alls. Det ända dom säger är att jag är bra med barn. ATT JAG ÄR BRA MED FUCKING SKITUNGAR!! Bara för att jag tyckte det var kul med småungar när jag var liten. Dom tänker inte på att jag kanske inte gillar sånt längre. Dom tänker inte på att jag kanske också gillar att fota. Bara det att jag inte har ngn bra kamera till att fota med.
Lr att jag kanske håller på med ngt annat som musik till exempel. Dom tänker inte över huvudtaget.
Dumma i huvudet är dom allihopa. Dom ser inte mej. Dom ser inte att jag inte mår bra. Dom bryr sej inte om ngt annat än sej själva. Man ser på folk när dom inte mår bra. Man ser det på mej. Jag ser det i min egna spegelbild. Man ser på folk när dom fejkar leende. Varför ser ingen när jag fejkar mina leende? Ni är min jävla släkt. Ni ska hjälpa mej och sånt. Men nej, ni bryr er inte. FUCK YOU! Det är mina ord till er. Lev ni era lyckliga liv och skit i alla andra. Jag behöver ändå inte er. Ni ska få se. Jag kan klara mej på egen hand. Jag behöver inte min så kallade släkt för att hjälpa mej. Jag ska klara det här. Stoppa upp ngt i era jävla överklass rövar. Ge era jävla ungar allt dom vill ha. Och vad får jag? Ingenting. Jag får typ hundra spänn lr ngt när jag fyller år och på julafton. Mer får jag inte av er. Gå och stoppa upp ngt som sagt.
Ni skryter om allting ni har. JÄVLA SNOBBAR! Ni är fan inte bättre än oss andra om ni tror det. Ni är fan sämre än oss andra. Går runt och tror att ni är ngt, klagar på att man har för mycket smink till exempel. Som ni gjorde i somras när ni tyckte att jag och Disa hade mycket smink på oss. Vad fan är ni för ngr människor egentligen? Överklass snobbar som är sjukt jävla snåla och som sitter och klagar på allt och alla.
Och ni som är så kallade vänner. Ni kan också stoppa upp ngt. Man kan fan inte lita på ngn. För vad man än säger så kmr det ut. Spelar ingen roll vem man säger det till. Allting kmr ut iaf.
BellaH
Kommentarer
Postat av: Anonym
du känner inte mig, men jag vet vem du är.
du borde flytta från ljungby. alla vet vilka alla är i ljungby, det kan inte bli mycket värre. jag säger dock inte att det blir lättare att flytta, men det hjälper. det känner jag själv. Kolla om dina vänner verkligen är vänner. för RIKTIGA vänner, det är det som hjälper bäst.
Trackback
