1 år idag. 1 helt jävla år har gott och det gör fortf lika ont som dagen efter. Vet inte vad fan jag ska göra. Vill tillbaka men det går inte. Om jag kunde skulle jag önska att allting var bra igen. Att jag var hos pappa igen. Så han kan krama mej varje dag. Även om jag tyckte att han var jobbig som höll på och skulle krama mej hela tiden så saknar jag det så in i helvete. Jag vill vara där. Jag vill se min lillasyster växa upp. Jag vill höra henne berätta om hur hon haft det på dagis och vilka som är hennes kompisar. Jag vill!
Jag vet inte hur jag har klarat mej det här året lr hur jag kmr klara mej dom följande åren.
Jag har nog mina vänner och min familj att tacka för detta året. För utan dom hade jag nog inte klarat mej så bra som jag gjort. Jag gråter inte längre, iaf inte på utsidan. Men på insidan gråter jag varje dag. Jag var helt säker på att mina tårar var slut efter en vecka av tårar. Jag grät varje dag och det gjorde så ont i hjärtat. Första gången ngn bröt mitt hjärta.

Jag blev starkare av det. Jag är inte lika känslig längre. Innan började jag nästan gråta bara av att höra min pappas röst. Men nu kan jag träffa både honom och min lillasyster utan att gråta en ända tår. Just nu sitter jag och väntar på att jag ska börja gråta. Så istället för att göra det värre och lyssna på deppiga låtar så sitter jag och lyssnar på festmusik.

Kmr ihåg när jag och Becca åkte och hämtade alla mina kläder hos pappa. Ingen var hemma och jag klarade inte av att träffa honom då så vi passade på när han var på jobbet. Precis när vi lämnat huset kmr pappa hem och jag klarade mej hem utan att börja gråta. Sen hällde jag ut alla kläder på min säng och tog på mej min Strålfors tröja som jag fått av pappa och satte mej i ett hörn och började gråta. Jag grät hysteriskt i en vecka och trodde inte jag skulle överleva. Men det gjorde jag. Och jag lever än idag. Det kmr dagar då jag kan ligga i min säng hela dagen och må jätte dåligt. Dom dagarna sover jag igenom och går bara upp för att äta och sånt.
En gång vaknade jag och var helt blöt i hela ansiktet och halsen. Fattade inte varför tills jag kom på att jag gråtit i sömnen. Förmodligen så hade jag drömt om pappa. Det gjorde så ont i hela kroppen första veckan.
Ville knappt gå ur sängen för i sängen kände jag mej trygg. Där kände jag mej som ett litet barn igen.

Kmr ihåg en natt i vintras. Vet inte hur lång tid det hade gått. Men jag var med Millan och hon skulle sova hos mej. Hon ville veta vad som hänt och jag berättade. Fällde ngr tårar men inte mer. Jag kände mej stark som kunde berätta det för ngn utanför familjen. Och just Millan som jag bara hade känt sen september det året.
Nu för tiden drar jag den korta versionen och säger bara att jag inte tycker om min styvmamma sen får dom dra sina egna slutsatser om vad som hänt.

Tack till alla mina vänner och min familj som stöttat mej igenom detta året. Utan er hade jag nog inte suttit och skrivit det här idag. Jag älskar er allihopa ♥

BellaH