Mamma torkade mina tårar men det kom bara flera var det menat att jag aldrig mer skulle få se han, på en sekund ändrades mitt liv och helt plötsligt fanns det inget som var mer värt än vanlig tid. Hur gammal jag än blir får du aldrig lämna mej. Varenda kväll så grät jag tills jag somnade.
Min superhjälte, att du orkar med detta är ett mirakel. Knappt att jag står ut med det.
Allt du gjort och allt du gör för mej kan ingen någonsin kunna göra bättre. Du är bäst pappa, vet du det?
Du är bäst av allt och alla. Saker och ting blir bara fel ibland men jag vet att vad som än händer så finns du där.
Allt du gått igenom dom senaste åren har även påverkat mej jävligt hårt.
Vet inte riktigt vad jag vill helst. Att allt ska bli bra mellan oss lr att allt ska bli bra mellan dej och min bror.
Jag kmr aldrig förstå hur svårt det är för dej att varje dag veta att din ena son kanske aldrig kmr tillbaka. Att du kanske aldrig får se dina barnbarn igen. Och jag vet att det inte finns ngt jag kan göra åt saken. För du och brorsan är precis likadana. Lika envisa och visar knappt hur ni känner.
Vet inte hur det känns för honom, och jag vet inte hur det känns för hans barn att inte få träffa sin farfar.
Ibland funderar jag på att bara lämna skiten. Bara dra härifrån och inte komma tillbaka förrens allt är bra.
Men det skulle inte funka, för jag vill inte tvinga er till att prata ut. Jag vill att ni ska ta det steget själva. Att du lr han ringer och vill prata ut om allting.
För det här sliter mej i stycken. Att dras åt ena hållet och sen åt det andra. Att sitta där ute och höra på när dom pratar om dej. Att ungarna frågar mej om deras farfar är elak är fruktansvärt. För det ska inte vara så. Dom ska inte tro så om sin farfar. För du är inte elak. Det är du verkligen inte. Tror mest du är rädd. Rädd för vad som kmr hända om du gör så och rädd för vad som kmr hända om du inte gör så.

Alla dumma jävla saker jag sagt och skrivit till och om dej, det menar jag inte. Det är ord som kommit ut i all hast när jag talat för snabbt och inte tänkt efter. Du kanske inte är världens bästa på att höra av dej så ofta och sånt. Men jag är stolt för jag vet att du försöker. Och varje gång du ringer så blir allting bättre. För jag går runt varje dag och tänker ''undrar om pappa kmr ringa idag?''
Och dom ggr du ringer blir jag glad. Även om det bara är typ, hur går det i skolan och sånna saker så blir jag glad. För då får jag höra din röst och då vet jag att du tänker på mej också. Att du inte glömt mej. För så känns det ibland. Det känns som att du glömt bort mej ibland.
Som att jag inte finns.
När Becca kmr hem och berättar om massa saker ni gjort lr kmr att göra så känner jag mej bortglömd. Som att du inte vill vara min pappa. Det är nog det som är värst med det här. Att aldrig få göra ngt med dej längre.

Det kanske var meningen att det skulle bli såhär. Det kanske var meningen att mitt liv skulle bli ett helvete.
Och även om det gått snart 1 och ½ år så gråter jag lika mkt som första veckan. Det var den värsta veckan i hela mitt liv. Alla tankar som flög runt i huvudet på mej. Även självmords tankar flög runt inne i huvudet på mej ibland.
Ville inte finnas till just då. Ville bara försvinna från allting. Varje natt innan jag somnar tänker jag på dej och vad som kmr att hända om du dör. Varje natt har jag ljudet på mobilen på för att om ngt händer dej vill jag kunna svara om ngn ringer och berättar det. Varje morgon när jag vaknar undrar jag om det hänt ngt med dej under natten. Kollar alltid smsen och samtalslistan för att se om jag svarat i sömnen. För vem vet, det kanske inte är ngn som ringer och berättar om det hänt dej ngt.

Du ska veta att vad som än händer så kmr jag alltid att älska dej. Min superhjälte. Även om vi inte pratar så ofta så litar jag på dej mest av alla. Min bästa vän i hela världen. Min pappa, min superhjälte, mitt ljus i mörkret.

BellaH